Visa endast rubriker

Helge och Sanna letar efter Stig

Den gamla bilden från 50 -talet står kvar.
Stig själv tittar fram ur en lada.
Fullständigt ovetande att vi skulle komma och hälsa på.
Men lugn som en sengångare och gästvänlig som få bjuder han in oss i huset.
Det har gått ett år sedan vi tittade förbi sist.

Sommarkväll. Luften står stilla och värmen lägger sig över Olofström.
I ett hus i Oredslund står Maj-Lis Karlsson och bakar gudomliga kakor, kringlor och bullar som hon lägger ner i en korg.
En kaffekanna åker ner och den ständigt påhittige Helge Karlsson, 82 bär ut korgen till bilen.
Hans uppdrag för dagen är att hitta Stig, mannen som bor utan några moderniteter vid Världs ände (som råkar ligga någon stans norr om Kyrkhult, alldeles vid gränsen mellan Blekinge och Småland). Där bor Stig och där bor han fortfarande 72 år senare.
Både Stig och Helge var med i artikelserien Skicka vidare som BLT publicerade under 2009. Nu har det gått ett drygt år och på BLT:s uppdrag åker Helge, på vinst och förlust, ut till Stig för att kolla hur det står till och höra vad som hänt under ett år.
Efter en slingrande tur kommer vi fram till det röda huset mitt i skogen och får svaret av Stig som till allas glädje råkar vara hemma.
– Inte mycket, säger han när vi väl hittar honom i en av ladorna där han staplar ved.
– Den vitryggiga hackspetten har fått ungar, säger han sen och tar oss på en liten nostalgitripp för att titta på den gamla rostiga Wolksvagen-bubblan som parkerat sig i skogen och ätits upp av gräs, stammar och grenar.
– Men du skulle ju sälja den till den där killen som ville göra i ordning den, säger den luttrade affärsmannen Helge och lägger till:
– Du vet. Du får inga skrotpengar för den nu längre. De har slutat med det.
Men Stig, som efter förra reportaget fick flera goda erbjudanden på den söndervittrade rariteten ( det ringde en hög med bilentusiaster som ville köpa bilen) står fast vid sin pärla.
– Nej. Det är ett minne. Och pengar är inte allt, säger han och berättar fåordigt att bilen varit ute på de fina slätterna i Ramdala där han en gång arbetade med att gallra sockerbetor.
Helge får se sig som besegrad i frågan och berättar istället att hans senaste år har varit lite omskakande.
En bypassoperation och ett hjärta som behövde få en renovering har kostat på.
– De fick såga upp bröstkorgen, säger han och blir för en sekund allvarlig. Sedan berättar han om hallucinationerna han fick av morfinet.
– Jag såg en tv i taket där de fällde två store ekar och på den andra vägen var det vilda västern, säger han glatt innan han avrundar med att ge sjukvårdspersonalen all heder och ära, för de behandlade honom fantastiskt.
Tiden tickar på. Kaffet är urdrucket och det är dags att återvända till civilisationen.
Stig som är glad över återseendet letar fram en varsin dumlekolapåse som han köpt med hjälp av postbilen och räcker över dem till oss.
Helge kramar om sin vän och dagens besök är över.
Men när bärsäsongen startar kommer Helge ut och tittar till sin vän igen.
Det var ju så de träffades för första gången. På en liten skogsstig, mitt ute i ingenstans, med två helt olika liv i ryggsäcken.