På tre månader förlorade Andreas Jeppsson sitt hem, allt han ägde och sitt jobb.
Men han fann något mycket viktigare än så.
Och i dag är han mer redo än någonsin att gå vidare mot den framtid han var så nära att förlora.

Fem månader har gått sedan den dramatiska branden då Andreas Jeppssons hus i Vilboken brann ner.
Kvar mellan de två grannhusen på Smedgatan finns bara en snötäckt sandplätt.
Och runt det som en gång var hans tomt hänger strimmor av polisens avspärrningstejp.
Så bär också Andreas Jeppssons kropp tydliga spår efter katastrofen, men själen börjar äntligen få ro.
Mardrömmarna om att han och alla han älskar förintas i eldhavet har gett vika. Det han känner nu är en stor tacksamhet att han överlevde och att sonen Alex, sju år, inte var i huset den ödesdigra kvällen.
– Om han hade varit där hade nog ingen av oss klarat sig, säger Andreas, som minns kvällen den 26 september med suddig skärpa.
Hur han låg på soffan och dåsade när han plötsligt hörde en kraftig smäll.
I nästa ögonblick brann soffan och gardinerna.
– Då fick jag panik och rusade upp på övervåningen för att hämta brandsläckaren.
Från trappan såg Andreas att hela nedervåningen med sin öppna planlösning var övertänd.
Han minns den obeskrivliga hettan och hur han stod där och sprutade omkring sig för att få en väg ut, men tvingades inse att hans enda chans var att ta sig ut från övervåningen.
Andreas försökte först krossa ett fönster, men klarade inte av det.
– Det enda var att backa några steg och kasta sig igenom, säger Andreas, som hade en vag tanke på skjultaket nedanför.
Hur han landade på det minns han däremot inte.
Ej heller hur han hasade ner på marken och svårt blödande kröp till framsidan av huset, där grannarna tog hand om honom och försökte stoppa blodflödet, bland annat från ett djupt skärsår i handleden.
Det skulle dröja 30 minuter innan ambulansen kom och när hans bror kom till olycksplatsen var räddningsmanskapet fortfarande inte helt säkra på att husets ägare var räddad.
– Jag var så blodig och svart att det inte gick att se vem det var. Det brorsan kände igen mig på var tatueringen, säger Andreas, som har ett vagt minne av hur sjukvårdaren någonstans vid Gränum ropade att det var bäst att skippa Karlshamn och köra direkt till Karlskrona.
Andreas kropp lappades ihop med 60 stygn och han blev sjukskriven för sina skär- och rökskador en månad.
Han kom tillbaka till Volvo lagom till dråpslaget.
– Efter 14 år fanns inget jobb till mig, säger Andreas och konstaterar att en stor tröst var att utredningen kring branden gick mycket fort. Därmed gick det också snabbt med ersättningsboende och försäkringspengar.
– Försäkringsbolaget var helt fantastiskt mot mig, säger Andreas, som efter branden inte hade några ägodelar mer än en t-shirt och kalsonger.
– Allt gick förlorat. Det värsta var att mista fotona av Alex som liten och alla hans leksaker.
– Fast å andra sidan, slipper jag renovera huset färdigt. Till sommaren får jag ett nytt, färdigrenoverat hus, skojar Andreas och visar prov på den positiva livssyn som har hjälpt honom att ta sig igenom det senaste halvåret.
Andreas tror självklart inte att finanskrisen, som slagit så hårt mot Volvo och därmed hela Olofström, kommer att vara så länge.
– Många går omkring och är rädda hela tiden, men så kan man inte ha det. Jag tror att det vänder snart och att jag får ett nytt jobb.
Brandutredningen visade att det var en batteriladdare som exploderat.
Nu vill Andreas uppmärksamma andra på olycksrisken med olika typer av batterier och vikten av att ha ordentligt brandskydd därhemma.
– Det är inte många som tänker på det, men det har faktiskt hänt att vanliga mobiltelefoner har exploderat.
Nu ligger hans batterier i brandsäkra fodral, i hallen på lånelägenheten står brandsläckaren framme och Andreas kommer att be brandexperter gå igenom det nya huset så att han vet exakt vilket skydd som behövs.
– Det är den billigaste livförsäkringen man kan ha.
Efter branden fick Andreas låna en liten lägenhet i det område han bodde i innan branden. Och det bar sig inte bättre än att han snart fick sällskap.
Det var Andrea Breitholtz det, en tjej i grannskapet som länge kikat på Andreas.
– Första gången jag såg honom tänkte jag ”vilken superfin kille”. Han var så himla go mot sin son och verkade så snäll.
Den där septemberkvällen när himlen färgades av rök och hon förstod vems hus det var som stod i lågor, bröt hon ihop.
– Jag sjönk ner på balkongen och stortjöt.
Sedan fick hon höra att Andreas överlevt. Och en kväll på krogen två månader senare var han där.
– Jag tänkte att om han hade dött hade han aldrig fått veta att jag var kär i honom. Så jag stegade fram och bjöd upp honom. Det fick bära eller brista.
Och på den vägen är det.
Andrea fick inte bara en genuint omtänksam kille med världens största hjärta, hon fick hans stora familj också.
– Första gången jag träffade dem var jag orolig, men sedan var det som att omslutas av en stor, varm famn. De har en otrolig gemenskap och ställer alltid upp för varandra. Med Andreas och hans familj känner jag mig trygg, säger Andrea.
Eller så är det så självklart som Andreas säger:
– Vi är som två halva själar som äntligen blivit en hel. Jag kan bara inte förstå vilken enorm tur jag haft.