Minnen av en försvunnen stad finns bevarade i Ingvar Östergrens fotoalbum.
Under mer än ett decennium följde han den stora rivningsvågen i Sölvesborg genom sin kameralins.

Sverige förändrades markant efter krigsslutet. Åtskilliga hus fick skatta åt förgängelsen, som man sa på den tiden. De revs för att ge plats åt moderna byggnader eller vägar som dög åt bilisterna.
Även sölvesborgarna fick känna av tidens anda och ett efter ett jämnades gamla bostäder och lokaler med marken.
Ingvar Östergren var då nybliven innehavare av en fotograffirma vid Stortorget. Han minns sin första tid som egenföretagare som en ständig brottning med bokföringen, men det löste sig på ett oväntat sätt.
–Dåvarande bankdirektören och ordföranden för fornminnesföreningen, Kalle Ryding, erbjöd sig att sköta min bokföring om jag tog bilder på husen som skulle rivas, berättar Ingvar Östergren.
Uppdraget blev långt mera omfattande än han hade tänkt sig och under mer än ett decennium besökte han åtskilliga av de dödsdömda husen.
Vad han minns var det få som tyckte illa om de radikala förändringarna. Oftast var det slitna och dragiga gamla kåkar som försvann. I deras ställe kom moderna bostäder, kontorslokaler och varuhus.
–Rivningarna var populära. Det gick en våg då. Man rev i hela Sverige, säger Ingvar Östergren.
Med facit i hand skulle han emellertid helst ha sett att en del av de gamla husen bevarats, framför allt vid Stortorget.
–Det var ett helgerån att de rev de husen. Man kunde i alla fall ha bevarat fasaderna.
Mot slutet av 1960-talet lämnade han fotofirman och samtidigt slutade han dokumentera utvecklingen i staden. Rivningarna fortsatte emellertid och först i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet sträckte sig myndigheter och fastighetsföretag efter nödbromsen.
–Folk började nyktra till, konstaterar Ingvar Östergren.