– Titta Håkan! Trodde du på så mycke fölk?
Anders Jönsson är mycket förtjust. Håkan Windahl verkar inte ha trott någonting. Men mycke fölk var onekligen på plats när allsången kom till bygden.

Slätten ner mot snäckan i Holje park är full av brassestolar. Vita plastmuggar med kaffe - check! Tilltugg på det - check! Sånghäfte - check!
Nöjeskompaniet drar igång Viva España och nog finns det de som sjunger med. Från bänkraderna längre fram hejas gänget på scen på. Längre upp i backen är publiken mer diskret. Rock-Agge kommer ut på scen.
– Hallå Olofström, mår ni bra? Jag sa MÅR NI BRA?
– Jaaa.
– Varför dååå? Ni bor ju i Olofström.
En svart manchesterkavaj känner takten i knäet, en vit linnebyxa knycker på höften. Under en ek utförs dock kvällens stora dansinsats av en lintott i blommig klänning. Inga som helst tecken på dåligt mående där.
Ungefär så långt från scen att det går att prata trots att Janne "Loffe" Carlsson håller skiva, sitter Alva Enberg och Lovisa Ravemyr.
– Hihiha, hörs Alva Enberg.
– Vad skrattar du åt? frågar Lovisa.
– Han låter så roligt, är svaret.
– Jag ser nästan bara gubbar, säger Alva.
– De tycker väl han är rolig, säger Lovisa.

Men är han rolig?

– Jag tror det, säger Alva.
Mot slutet av första halvlek får solbrända armar se sig besegrade av ribbstickat och omvirade filtar. Än är det ljust. På grusgången mellan bänkraderna går Ivar Olsson med sin dotter Karin. De hämtar andan. För det är klart de sjunger med.
– De är duktiga där framme, säger Ivar Olsson. De vet precis vad folk vill höra och då blir det bra.