Från en dag till en annan förlorade både Dubravko Pezo och Ann-Katrin Liljengren jobbet.

Bara några år tidigare hade den lilla familjen köpt en villa i Brännaregården.

– Det blir till att flytta. Så fort som möjligt. Det var den första tanken som slog oss, säger Dubravko.

Dubravko Pezo, 32, sitter i köket med den fyraåriga dottern Natalie.

Ute i trädgården står hennes studsmatta och gunga och väntar, men när BLT kommer på besök vill Natalie visa upp en annan färdighet. Hon skriver kavat ner sitt namn på blocket innan hon går ut i trädgården för att leka en stund.

Börjar hitta tillrätta i vardagen

Det är lugnt och trivsamt i hemmet och Dubravko berättar att han börjar hitta tillrätta i den nya tillvaron nu.

Annat var det för ett halvår sedan. När han i december fick beskedet att han var en av dem som sades upp efter tolv år på Volvo PV kullkastades den trygga tillvaron i Brännaregården. Bara två år tidigare hade den lilla familjen köpt huset.

– Det blir till att flytta. Så fort som möjligt. Det var den första tanken som slog oss. Men det har avtagit mer och mer. Situationen har lugnat sig. Vi trivs ju här och har lagt ner mycket tid, energi och pengar på huset, säger han och berättar att både han och sambon har bestämt sig för att bygga på sin kompetens för att stå bättre rustade på arbetsmarknaden i framtiden.

– I maj till september läste jag in grunden i el och automation och i somras läste jag en kurs i ledarskap. Nu läser jag till produktionstekniker på yrkeshögskolan IUC på halvfart. Det är kul att aktivera huvudet igen, säger han och berättar att han tänker fullfölja studierna och avsluta dem under våren 2011.

Men han tackar inte nej till ett jobb under studietiden. Det går att kombinera studierna med jobb.

Ska studera klart

I dagsläget kan han studera på halvfart samtidigt som han har rätt till a-kassa. Beslutet gäller terminen ut. Hur det blir under nästa termin vet han inte ännu. Men han är beslutsam om att göra klart utbildningen.

– Har jag gett mig in i något ska jag göra det, säger han och berättar att han inte uppskattar situationen som uppstår vid arbetslöshet.

– ?Den största skillnaden är att inte ha den självklara ekonomiska tryggheten men framför allt att inte ha några rutiner. När jag blev arbetslös under januari, februari, mars och april var det dåligt väder och man hade ju ingenting att göra. Det gick några månader och jag började klättra på väggarna. Man tog inte tag i saker. Det blev slitsamt, men man fick ta sig i kragen och sedan kom jag in på utbildningen.

– Jag tror att människan behöver rutiner, att man behöver veta att: Jag måste vara klar med lunchen klockan elva annars hinner jag inte till jobbet klokan tolv, eller att man måste hämta flickan på dagis ett visst klockslag. Visst kan det vara härligt att leva i nuet ibland, men blir det för mycket förfaller man fysiskt, man blir försoffad, säger han.

”Vi vill bo kvar här”

Det har gått tolv år sedan Dubravko ­Pezo började på sammansättningen på Volvo PV. Efter att ha jobbat där ett år gick han över till pressningen där han stannade till och med den 8:e december i år.

– Jag trivdes där, men man kan inte vara beroende av ett företag hela livet. Då går det som det gick. Jag skulle tacka ja om jag fick ett nytt jobb på Volvo, men jag är inte riktigt lika trångsynt längre. Jag måste inte ha ett jobb i Olofström. Jag kan också ha ett i någon av grannkommunerna. Vi trivs där vi bor. Vi valde ett lugnt område nära skola och dagis och vi har familj och vänner här. Vi vill bo kvar här. Än så länge tänker jag så i alla fall. Men man vet fortfarande inte. Det går ju mycket spekulationer. Om det går åt skogen för Volvo i Olofström kan man hälsa hem, för det påverkar ju priset man vill få ut för sin bostad.