Vad gör man inte för att hitta jämvikt och få lite bättre balans i tillvaron?

Med trollkarlen Måns och hans assistent Elisa vågar BLT:s reporter visa sig på styva linan.

– Jag ska klara det, jag ska klara det. Man får aldrig ge upp, säger Elisa Thourud, nio år och spänner stabilt och uppfodrande blicken i mig.

Hon är ett fantastiskt stöd när man är ute och går på en smal tråd, en svajig lina en halv meter ovan marken. Fallhöjden är väl inte så imponerande, men i sammanhanget ganska jordnära.

Jag har aldrig stått på en lina förut.

Men det har Elisa. I två år har hon tränat sin färdighet på Tulseboda cirkusskola, så hon vet mer än väl vad som krävs för att klara de olika momenten.

För att fixa att ta sig fram på linan krävs ett gott balanssinne, en god koncentrationsförmåga och en stor envishet förklarar hon.

Jaha, tänker jag och konstaterar att jag råkar vara ägare av just den sistnämnda ingrediensen. Men när tiden sätter agendan och när publik och strålkastare (fotoblixtrar) faller på är det något kämpigt att vara tokfokuserad på den ekvilibristiska övningen och fotograven ser roat på när jag gång på gång faller av den spända stålvajern. (Han flyr dock undan när jag är nära att sätta foten rakt i klaveret, det vill säga rakt i den dyrbara fotolinsen som elakt iakttar mig under från marken.)

Till sist klarar jag dock konststycket, tar mig över hela linan och är mäkta stolt, men min överman, trollkarlen Måns Areskoug ger mig ändå bara betyget godkänt och rullar fram nästa övning: en balansboll.

Jaha, ett Sysifusarbete, det är bara att rulla på, konstaterar jag, kliver upp på bollen och får den i rullning. Men alea iacta est, ja, när tärningen väl är kastad, eller snarare bollen är i rullning, kan jag inte få stopp på den. Jag trampar på som en ivrig hamster och får hoppa av den rullande bollen i farten. Ett initiativ som tydligen sänker min insats. Man ska kunna gasa, men också kunna bromsa. Knivigt, men godkänt även på denna punkt.

När trapetsen åker ner är Måns dock generösare. Denna aktivitet kräver spänst och styrka (det sistnämnda trodde jag mig inte äga, men man upphör aldrig förvånas) Jag svingar mig upp och lyckas utföra de små konster jag just sett Elisa prestera, vilket tydligen bevekar Måns som trollar fram ett gott självförtroende.

När det kommer till jonglering får jag högsta betyg av denne stabile, lugne trollkarl som börjar tina i sin generositet och jag får skamfullt medge att det där som kallas jonglering har jag redan fuskövat på.

Skitsamma, den snabba visiten på cirkusskolan gav mersmak och en förfärad reporter undrar varför det inte finns några cirkuskurser för vuxna.

– Vi kommer att starta en vuxengrupp om det finns tillräkligt många vuxna som hör av sig, säger Måns och menar att efterfrågan får styra tillgängligheten.

Så för alla er som eftersträvar lite bättre balans i tillvaron: Våga visa er på styva linan i höst!