Lasse Stefanz har folk som bär, släpar, kopplar in och fixar åt dem. Men de flesta dansbandsmusiker får göra allt själva.
– Man får vara chaufför, verkstadsarbetare, tekniker, snickare och musiker, säger Pontus Björk basist i Donnez.

När Donald Laitila öppnar bakluckan till bandets buss blir utrustning för en miljon kronor synlig.
– Det är lite grejer som man samlat på sig under åren. Vi har egen mixer, belysning, mikrofoner, notställ...Ja allt! säger kapellmästare Donald Laitila.
Vi sätter i gång och börja kånka i solen som lockar fram svetten. Det är tungt, men bandet hejar ivrigt på. Och kommer till undsättning när lasset med ljudutrustning håller på att kapsejsa.
Med så mycket prylar att hålla reda på som dansbandsmusiker är det lätt att glömma, några gånger Donnez glömt scenkläder hemma. Just nu är de ekiperade i svarta skjortor och vita hängslen. I likhet med all annan artistisk verksamhet är det viktigt hur man är på scen.
– Utstrålning är jäkligt viktigt faktiskt. Det smittar av sig om publiken ser att vi har roligt på scen, säger Donald Laitila.
Donald har rekryterat medlemmarna till det egna bandet från gymnasieskolan i Klippan där han själv gick musikestetisk linje.
Tillvaron som dansbandsmusiker är ett campingliv säger killarna. I snitt har bandet fyra spelningar per vecka och inte sällan på bortaplan, dit där publiken finns helt enkelt.
– Det är inte lätt att få ihop det med familjelivet, suckar småbarnspappan Donald.
En kväll kan ta tre-fyra timmar på att rigga upp och plocka ner och så ett par timmars spelande där emellan. Varför ska man då bli dansbandsmusiker?
– För att stå på scen och leverera det man tycker är roligt, avslutar Donald Laitila.