När de andra fick gå var han en av dem som fick stanna kvar.

Det är med blandade känslor som Inge-Bert Berggren ser på det jobb han har fått behålla.

Bilindustrin har varit i svajning förr men Inge-Bert Berggren, som pressat plåt på Volvo PV i 40 år, har inte tidigare upplevt samma kris som nu.

– Denna krisen är den jobbigaste jag har upplevt under hela den tid jag varit på Volvo. Så långt ner har jag aldrig upplevt att vi befunnit oss förut. Varslen kom så tätt. Många man träffar i samhället i dag går runt och driver på dålig a-kassa. Har man tidigare haft två fina Volvolöner och sitter där med ett hus och dyra bilar får man nog tänka om, säger Inge-Bert Berggren och berättar att oron hänger kvar på arbetsplatsen som slimmats rejält. Marginalerna är små, fikapauserna klockade och övertiden beordrad.

”Man går inte bara och dräller”

När han började arbeta var närmare 5500 anställda på Volvo PV i Olofström. Under de 40 år som passerat har den styrkan mer än halverats.

– Det var inte så mycket varsel förr i tiden. Det var mer naturliga avgångar. Det är ju det bästa. Men det var bara ett 30-tal som fick det erbjudandet den här gången, säger Inge-Bert och berättar att han under alla år hängt med i den ständiga moderniseringen där det som förr utfördes manuellt numera är automatiserat.

Tempot är snabbare, arbetet mer effektiviserat och de fysiska momenten mer varierade för att minska slitaget på kroppen.

Det är både för- och nackdelar med det, menar Inge-Bert, som ser att hans ansvarsområden breddats och utökats med åren.

– Det sliter inte som förr. Då var det inte så vanligt att man ville cirkulera. Rotationssystemet där man jobbar 30 minuter med att syna av, 30 minuter med att packa och 30 minuter på linjen har blivit bra. Men i dag har man många arbetsuppgifter som arbetsledaren hade förr. Det är mycket datajobb. Där finns ingen spilltid och det är hårda disciplinära åtgärder om man kommer för sent eller råkar försova sig någon gång. Man går inte bara och dräller, säger han.

Beordras att jobba på helgerna

På södra fabriken märktes nedskärningarna i december snabbt.

Nattskiftet upphörde och delar av nattpersonalen blev utplacerad på andra linjer.

Fortfarande jobbar sex personer vid den linje som Inge-Bert jobbar vid, och även om det senare skiftet är slut vid 23, händer det inte sällan att de anställda får jobba över till långt över midnatt.

Likaså beordras de anställda att ibland gå in och jobba över på lördagar och söndagar.

En planerad söndagsutflykt är då inte skäl nog att slippa undan.

– Vi är fullbelagda just nu. Men de vågar inte anställa när framtiden är så oviss. Man får bara hoppas att ledningen ser över organisationen. Om toppen håller i sig är det inte bra att jobba över så här. Det sliter på hela styrkan. Helgerna ska vara heliga och stå för vila och annat man vill hinna med att göra. Inte bara vara här, säger han och berättar att han på många sätt är tacksam över att han har jobbet kvar, men att det samtidigt sliter på kroppen att jobba långa och intensiva pass.

Hoppas bli erbjuden att gå med avtalslön

– Jag är 58 år, man är inte attraktiv på arbetsmarknaden så på så vis var jag överlycklig när jag fick beskedet att jag fick stanna. Jag är för gammal för att få ett nytt jobb. Men det tar lite på kroppen att jobba så mycket. Jag är inne på mitt 41:a år nu. Jag har gjort vad jag ska inom arbetslivet. Jag har kommit upp i den åldern att jag värderar frihet, säger han och berättar att han gärna skulle se att han fick ett erbjudande om att få gå hem med avtalslön i förtid.

– Skulle jag bli erbjuden avtalslön skulle jag ta det, även om det innebär att jag går ner i lön. Men jag får kämpa några år till, säger han och berättar att stämningen i fabriken är dämpad.

– Där finns en stor oro. Det cirkulerar många rykten om att Volvo ska bli sålt till en annan ägare. Just nu är det kineser på tapeten och blir det så finns risken att jobben flyttar till Kina. Alla är oroliga för att mista jobbet. Just nu är vi inne i en period med uppgång, där det är mycket arbete. Då finns där i alla fall jobb. Håller toppen i sig misstänker jag att Volvo behöver ta in folk. Men man vet inte om det är toppar som håller i sig åtta till tio veckor eller om de håller i sig till jul. Det är svårt att spekulera i. Man vet ju inte vad som händer i morgon, så visst är det tufft.

Minns väl när de obehagliga breven kom

Han minns väl den dagen varslen blev verklighet och uppsägningarna droppade ner i form av små obehagliga brev från ledningen.

– Det kändes konstigt. Detta var så nära julen. Jag minns att jag tänkte att detta fördärvar både julen och nyår för dem som fick gå. Det var ingen rolig julklapp att få. En kille på närmare 50 år som inte varit där så länge och som inte fick tillgodoräkna åren på EBP fick gå. Ju äldre du är ju svårare är det ju att hitta något nytt. Det var jävligt jobbigt att sen ta adjö. Det kändes faktiskt. Vad säger man till en som blir av med jobbet? I dagens samhälle är det ju det värsta som kan hända, bortsett från sjukdom. Hela tiden fanns tanken där: ”Det kunde lika gärna varit jag”.