En fråga för 25 år sedan ledde till en lång vänskap mellan den nu 72-årige hästkarlen Gert och 35-åriga Nanna. Nu är det Nanna och hästen Corona som ser till att veden tas in från Gerts skog. Men så har det inte alltid varit.

En stilla vindpust blåser ner stora sjok av snö från de höga granarna. De har stått på samma ställe sedan slutet av 70-talet då Gert Olsson planterade skogen. Nu har de en reslig höjd på cirka 25 meter.
I hela sitt liv har Gert brukat skogen. Till sin hjälp har han haft ett stall fyllt av arbetsvilliga nordsvenskar. Men för sex år sedan lade han ner skogsbruket med häst. De två älskade vapendragarna Carmen och Carol fick göra den sista färden och sedan dess har det inte funnits några hästar på gården.
– Jag vill nästan inte tala om det datumet, säger Gert när jag frågar när hästarna försvann från gården.
I stället berättar han att han tagit sig an en bisyssla. Nu ägnar han sig åt honungsproduktion. Skogen har han kvar, men han tar hjälp av maskiner i en större utsträckning i dag.
Även om hans hästar försvann för sex år sedan tar historien om hästarna i Gerts liv inte slut för det.
Bara två år efter att han lämnat från sig sina hästar tog nämligen den före detta stallflickan Nanna Lundin upp tråden.
–Det hela började för nästan exakt 25 år sedan när jag och tre tjejer klev in på gården och frågade om vi fick klappa hästarna. Sedan har jag aldrig slutat. Vi var där morgon middag och kväll. Vi byggde kojor och om en häst tappat en grimma i hagen kunde vi leta tills vi hittade den. Det var en otrolig glädje att få vara där. Hästar föddes och hästar dog. Gert trodde väl att vi skulle tröttna och sluta, men jag har hängt kvar hela tiden. För tre år sedan köpte jag min första egna häst som är en avkomma från en av Gerts hästar, säger hon.
Under åren som gått har Nanna hunnit utbilda sig till förskollärare och skaffa två barn. Men vid sidan av familjelivet och jobbet har hon behållit intresset för hästarna. Nu är det inte bara ridning som är intressant. Intresset har utvidgats till att även innefatta skogsbruk med häst.
Med Gert som erfaren och stabil handledare får hon lära sig alla de knep och tekniker som han använt sig av under decennier.
–Nu fortsätter jag och Corona är framtiden, säger Nanna och smackar på det fyraåriga stoet som lägger manken till och drar timmerstockarna ur skogen.
Gert har röjt en fin tunnel i den halvgamla granskogen. Trots Coronas storlek tar hon sig smidigt in i gången. Stammarna har kvistats av och Nanna och Corona kör ut stockarna för att stapla dem längs med skogsvägen.
Arbetsviljan går inte att ta miste på. Inte Coronas goda egenskaper heller. Hon är lugn, men arbetsglad, väldresserad och njuter av skogsarbetet.
De generna har hon fått från sina anfäder, som i flera led kommer från Gerts uppfödning.
–Ett tag funderade jag på att skaffa en ny häst. Men när jag tittade i almanackan såg jag att jag skulle vara 70 när hon var tre, säger Gert under tiden han övervakar Nannas jobb.
I stället blev det Nanna som tog över Gerts intresse, köpte ett föl och uppfostrade det med hjälp av allt hon lärt sig av Gert genom åren.
Den arbetsvilliga Corona är ett stycke levande historia. I fyra generationer tillbaka härstammar hon från Gerts gård. Hennes mormors mormor Camilla fick fölet Carina som i sin tur fick Carmen som fick Coretta som fick Corona som föddes på en gård i Småland.
Nu är hon dock tillbaka i selen i granskogen på Gerts marker i det vintriga Gränum.