– Hörs det där? säger Gunhild Persson i mikrofonen och skrattar gott.
Faktum är att det hörs ända bort till Vilshult.
– Nu ska jag försöka att göra så gott jag kan. Jag är gammal men jag kan i alla fall, säger hon och tar första refrängen på Slagesnäsvisan.

Det är Gunhild Persson som inleder den fjärde och sista allsången på Kyrkhults äldreboende med solosång. Sedan tar Hanna Palmqvist över. Hon är en av semestervikarierna som har kombinerat sitt musikintresse med jobbet på äldreboendet.
– Är det någon som har en önskelåt här i häftet? Eva, du som inte varit med förut, säger Hanna Palmqvist.
– Åh.. det var mycket att välja på, säger Eva som förutom allsångsnybörjare även är enhetschef.
Det blir Man ska leva för varandra.
– Du har glasögonen i fickan. Ska du inte ha dem på dig? säger Linda Carlsson till Sten Thulemark.
De sitter längs en av väggarna och sällskapar varandra under allsången.
– Går det bra Sten? hojtar Eva när melodin är slut.
– Näe! hojtar Sten tillbaka.
– Joo! Minsann, tjoar Linda.
– Jag tyar inte. Det är svårt att ta höga toner, rösten bär inte. Men vad gör det om hundra år? Då är jag troligtvis inte här ändå, säger Sten.
– Men man kan njuta, man kan bara lyssna också, säger Eva.
– Men man kan inte prestera, menar Sten.
Det är dags för kaffe.

Ni skulle ha haft lite konjak till kaffet och fått innan sången.

– Nej det skulle jag fått hoppa över. Annars skulle det bli tokigheter, säger Sten Thulemark.