Förstora

Med rent samvete. Shai Agassis drivkraft var att minska oljeberoendet. I dag har han lyckats få snurr på försäljningar 
av elbilar. JONATHAN NACKSTRAND/AFP PHOTO/scanpix

”Jag jobbar hårt, är ­talangfull, och jag samarbetar.”

Det i svenska öron kaxiga uttalandet kommer från en av Israels främsta entreprenörer och riskkapitalister, Orna Berry. Just attityden är en av förklaringarna till varför Israel trots sin relativt unga existens tornat upp som ett av världens mest innovativa länder. 

Det visar inte minst Europas främsta rankning av innovativa länder, European Innovation Scoreboard (EIS). I rankningen för 2007, som var den sista Israel som icke EU-land var med i, kom landet på en tredjeplats när det gäller innovationernas effekt på den generella ekonomin. Det vill säga hur många nya bolag och hur många nya jobb innovationer skapar eller hur stor andel av exporten som består av högteknologiska produkter eller kunskapsintensiva tjänster.  Sverige kom på en åttondeplats.

Vad mer än en kaxig attityd ligger bakom denna framgång i ett land som föddes för lite över 60 år sedan och knappt syns på världskartan?

Svaret från Orna Berry, som även agerar rådgivare till den finländska regeringen i innovationsfrågar, är enkelt. Jag träffar henne högst upp i en av skraporna i Israels första svar på Silicon Valley, Hertzliya.

”Vi delar alla samma risk och samma ­potential, men vi har inte många val. Vi måste vara konkurrenskraftiga för att överleva.”

I ett land som saknar naturtillgångar, närliggande exportmarknader och som ständigt står inför ett krigshot är Orna Berrys kommentar inte svår att förstå.

Det börjas tidigt. Redan direkt efter gymnasiet får ungdomarna en första kontakt med entreprenörskapet genom den obligatoriska värnplikten för såväl pojkar som flickor. I två, tre års tid blir armén det nya hemmet och det är på riktigt. De unga soldaterna tvingas till stort ansvar och snabba beslut. De lär sig att ifrågasätta, även överordnade, och skolas i förnyelse av den högteknologi som omger det militära. En del stannar kvar medan andra går vidare till högre studier, arbete eller en resa runt världen.

Liksom i Sverige är utbildningsnivån hög. I samma rankning som nämndes tidigare intar Israel en andraplats efter Sverige. Akademisk utbildning är en av nycklarna till bägge ländernas framgång på innovationsområdet. Därför höjs nu oroliga röster i ­Israel när såväl de statliga anslagen som ambitionsnivån bland de yngre avtagit något.

”Det tydliga fokuset på ett industriellt inno­vationssystem som fungerat utmärkt under så många år kan ha bidragit till att stora hot mot det förbisetts. Den främsta av dessa är en kris inom högre utbildningar”, skriver en av författarna till EU:s rapport om det israeliska innovationsklimatet, Inno-­policy Trendchart 2009.

Även om begreppet kris möjligen är något överdrivet bekräftas oron när jag besöker ett av Israels främsta forskningsinstitut strax norr om Tel Aviv, Weizmanninstitutet.

”Fram till i dag har utbildningssystemet fungerat utmärkt. Men sämre löner och kvalitet på lärarna, för stora klasser och föräldrar som inte uppmuntrar till utbildning i samma höga utsträckning som tidigare sätter spår”, säger professor Mordechai Sheves. Han är ansvarig för att sälja institutets ”upptäckter” till industrin, en verksamhet som Israel och Weizmanninstitutet var pionjärer inom och som varit och är en mycket viktig länk i innovationsprocessen.

”I dag kommer cirka 30–32 procent av vår ­finansiering från staten. För tio år sedan var det 55 procent. Hur det ser ut framöver vet vi inte”.

I stället får Mordechai Sheves verksamhet, Yeda, bära en allt större del av finansieringsansvaret. När den startades 1959 var den unik. Inte förrän 1980, när staten inte längre hade ägarrätten till patenten, kunde de amerikanska universiteten och instituten göra detsamma. Därefter hängde Europa på och i dag finns systemet överallt i världen.

En av Weizmanninstitutets främsta upptäckter, och det som skulle komma att lägga grunden för Israels största företag, Teva Pharmaceuticals, var Copaxone. Copaxone som används för att behandla sjukdomen multipel skleros var inte alls tänkt att bli ett läkemedel. Och i början, vi talar mitten på 70-talet, var intresset utifrån minst sagt svalt.

”Vi närmade oss ett antal företag, bland annat ett amerikanskt men svaret blev nej. De ville inte utveckla en produkt som inte upptäckts av dem själva eller i det egna landet. Teva var modigt. Det visste nog inte ens vad de licensierade in”, säger professor Ruth Arnon, en av de forskare som låg bakom upptäckten som i dag säljer för cirka 800 miljoner dollar per kvartal.

För att komma vidare i förståelsen av Israels placering som ett av världens mest innovativa länder och en entreprenörskultur som få andra, behövs en historisk tillbakablick.

Efter en extraordinär tillväxt nådde den israeliska ekonomin ett dödläge i början av 70-talet. Den största tillgången, nämligen humankraft, utnyttjades inte på bästa sätt. Då gick den israeliska regeringen in och stöttade kommersiell forskning. Office of the Chief Scientist, OCS, bildades 1969. Neutralitet var ett ledord. Regeringen skulle inte plocka vinnare, inte stärka särskilda sektorer, bolag eller teknologier. Det statliga bidraget varierar mellan 20 och 50 procent av det egna projektet eller det egna företagets forskningskostnader. Återbetalning sker endast om projektet blir framgångsrikt.

Analyser visar att OCS på ett mycket ­effektivt sätt bidragit till Israels ekonomiska tillväxt. Ett bevis är att en tredjedel av budgeten kommer från återbetalning av framgångsrika forskningsprojekt.

Nästa stora utmaning för den israeliska ekonomin var när nära 1 miljon ryska judar invandrade i början 1990-talet. Den massiva immigrationen kan ses mot bakgrund av ­befolkningsmängden som då uppgick till mellan 4,5 och 5 miljoner invånare. Hur skulle Israel ta hand om alla dessa nya invånare och utnyttja det faktum att även om judarna endast stått för 2 procent av befolkningen i Ryssland utgjorde 30 procent av alla läkare, 20 procent av alla ingenjörer och så vidare?

Men tidpunkten var lyckosam. Den internationella IT-eran höll på att få upp farten och Israels teknologisektor suktade efter ny arbetskraft. Dessutom gjordes en ny storsatsning från statens sida. 1991 gick startskottet för det inkubatorprogram som skulle bli en viktig förklaring till den utpräglade ­entreprenörskultur som råder i Israel i dag. 24 statliga inkubatorer sattes upp runtom i landet som sedan successivt privatiserats.

Projekten som accepteras i programmet får i dag ungefär 1 miljon kronor för att få i gång verksamheten under två års tid, 85 procent från den statliga forskningsfonden och resten från det företag som driver inkubatorn. För biotekniksatsningar är tilldelningen större och tiden längre.

BIRD Foundation, som ger bidrag till gemensamma forskningsprojekt mellan USA och Israel, är ytterligare en finansieringskälla men också en av kopplingarna till Israels största exportmarknad.

”Under IT-eran var det väldigt vanligt att man startade ett bolag i USA samtidigt som man startade i Israel. Innan man visste ordet av var bolaget internationellt. Det visade sig inte minst på de fullbokade El Al-flygningarna fram och tillbaka mellan Tel Aviv och New York”, säger Yaron Mohaban, säljchef på mjukvaruföretaget Xmpie som efter sex år blev uppköpt av amerikanska Xerox (se separat artikel)

Men fortfarande saknades tillräcklig ­finansiering. Det fick Orna Berry erfara när hon i början av 1990-talet, efter en karriär inom både akademi som industri, startade sitt företag Ornet Data Communications. 

Men fortfarande var finansieringen en trång sektor. Mer riskvilligt kapital behövdes för att ta innovationerna hela vägen fram till marknaden. Ett unikt beslut fattades och Yozma, som betyder initiativ på hebreiska, var ett faktum. Från början erbjöd staten 50 till 75 procent av det privat satsade kapitalet. Efter fem år kunde de privata investerarna köpa ut statens andel till ett förmånligt pris om projektet varit framgångsrikt. Det innebar att staten var med och delade på risken men erbjöd de privata investerarna det mesta av uppsidan.

Det blev den injektion som behövdes för att få fart på den israeliska venture capital-marknaden. 2008 reste israeliska ”start-ups” med 1,6 miljarder euro i kapital från inhemska och internationella vc-bolag, en nivå i klass med IT-boomens kulmen 2000.

Med en stor andel utländska investerare var systemet extremt känsligt för den kris som drabbade världens finansmarknader hösten 2008. Vc-marknaden halverades även om ekonomin i stort klarade sig ­rätt oskadd.

Receptet för Israels del blev en ökad budget till den statliga forskningsfonden och en helt ny bioteknikfond. VC-marknaden förväntas komma tillbaka och systemet fortsätter att spotta fram ett hundratal nya bolag varje år. Många av dem kommer liksom tidigare att köpas av utländska, främst amerikanska, koncerner, innan de hunnit växa sig stora. Debatten huruvida det är bra eller ­dåligt för ekonomin i stort pågår men faktum kvarstår, Israel är ett tvättäkta entreprenörsland och saknar en del av den erfarenhet som storföretagande ­kräver.

Kanske är det bäst att Israel får fortsätta vara en guldgruva för alla som letar innovationer, innovationer som i högre utsträckning än någon annanstans omvandlas till framgångsrika produkter.