Man känner nästan alltid igen en dikt av Claes Andersson: småpratet, ironierna, kallduscharna, humorn, bråddjupet. Man vet ändå aldrig vad han ska säga, och inte ens när han sagt det är man helt klar över hur det sades, var tyngdpunkten hamnade. Och där ligger förstås en del av poesin – i att tonfallet skiftar, ärendet vacklar.