Löneökningarna runt om i Europa är vägledande för hur högt facket kan få upp lönerna här hemma. Det bud som facket avvisade i söndags låg på 0,7 procent på 12 månader och beskrevs av flera förbund som ”provocerande” lågt.

Och även om parterna är oense om det mesta i årets avtalsrörelse finns det en punkt där de är överens: lönerna i Sverige får inte springa ifrån nivåerna i övriga Europa. Skulle det bli så riskerar Sverige att tappa konkurrenskraft.

Det är många faktorer som spelar in när löneökningar i olika länder ska jämföras och det går därför inte att rakt av jämföra hur många procent lönerna stiger. Men i år verkar fack och arbetsgivare ha extra svårt att komma överens om hur höga höjningarna varit. Christer Ågren, vice vd Svenskt Näringsliv, beskriver hur det låter från fackligt håll:

”Facken presenterar höjningen av lägstalönerna i avtalen som om det skulle gälla samtliga anställda för så är det ju i Sverige att kommer vi överens om en lönehöjning på en procent, då ska det vara en procent för alla anställda”, säger han.

Han pekar på att det inte ser likadant ut i länder som Tyskland, Danmark och Holland. Där omfattas bara en minoritet av löntagarna av procentsatserna i avtalen eftersom det bara är dem som verkligen omfattas av lägsta lönen enligt tariffen, övriga anställda får sin lön efter lokala förhandlingar.

Han tar gärna Finland som exempel. Där får arbetstagarna i det kortare perspektivet bara 0,35 procents lönehöjning men i företag som går dåligt kan det lika gärna bli noll. I ett annat grannland, Danmark, kom en höjning den första mars med 1,1 procent. Men återigen poängterar Christer Ågren att höjningen bara gäller lägstalönen och han summerar vad de Europeiska höjningarna betyder:

”Om man gör analyser och räknar på vad det skulle innebära för svensk del landar vi på någonstans runt 0,5 procent men det vill vår motpart inte godta för allt smör i Småland”, säger Christer Ågren på Svenskt Näringsliv.

Det är konstigt. Facket borde ju också ha koll på hur löneutvecklingen ser ut?

”Du, de har full koll på det här.”

Ok, så du menar att de mörkar lite?

”Det är klart de inte vill berätta att det ser ut såhär. Det är jättebesvärligt för dem. De går ut och säger att medlarnas bud på 0,7 procent är en ren provokation. Vad tror du medlarna har hämtat budet ifrån? De har hämtat det från de europeiska avtalen som slutits.”

På LO lyckas pressekreteraren Johan Hall inte hitta någon inom organisationen som kan beskriva för Veckans Affärer hur LO ser på löneutvecklingen i Europa. Istället hänvisar han till Medlingsinstitutets hemsida och årsrapporten för 2009 som visar hur vanskligt det är att jämföra löner länder emellan. Han tipsar om Göran Nilsson på paraplyorganisationen Facken inom industrin, som gärna berättar om löneläget i Europa. Han har en annan bild än Christer Ågren av vilka siffror som är intressanta. Istället för lönehöjningar i avtalet ser han till konkurrenskraft och inflationsmål, men även arbetskraftskostnader.

”Och när vi tittar på det är det helt uppenbart att svensk industri idag inte har lönekostnadsproblem gentemot omvärlden. Svenska arbetskraftskostnader har sjunkit jämfört med omvärlden. Vi är lägst i norden och vi ligger ungefär i mitten i Europa.”

Han tror att arbetskraftskostnaden inom industrin i Europa kommer att landa på plus 2,5 procent för 2010. Det motiverar enligt honom den höjning på 2,6 procent som facket kräver i förhandlingarna. Att det skulle vara att jämföra äpplen och päron håller han inte med om.

”Arbetskraftskostnaden är ju det som företagen möter och generellt sätt kan man säga att de utvecklas lika över tiden.”