På årsdagen efter stormen Gudrun rasade tillvaron samman för Torbjörn Nilsson.
– Jag var nära kanten av kistan, säger Älmhultsbon som först nu hittat tillbaka till livet efter kollapsen.

Han var som vem som helst av oss, hade fast jobb, vänner och en stabil tillvaro. Och hade heller ingen aning om vilka spratt det undermedvetna kan spela.

Att Torbjörn Nilsson överlevt en mental kollaps är förstås inget som heller syns där han sitter bakom ratten i lastbilen på nya jobbet på Trähuset i Älmhult. För tillbaka i arbetslivet är han. Tacksam inte bara för det riktiga arbetet, utan också att han över­huvudtaget lever. Men vägen tillbaka har varit lång.
Torbjörn har inget emot att berätta om vad som hände för drygt tre år sedan.
– Jag hade väl känt mig lite nere en tid när det plötsligt small till. Det var på kvällen precis ett år efter Gudrun, berättar Torbjörn Nilsson och kliver upp i lastbilen utanför sin nya arbetsplats.
–?Det började mala i huvudet och så låg jag där bara och tjöt i sängen, men jag kommer inte ihåg så mycket mer, fortsätter Torbjörn.

Torbjörn hade som tur var två vänner hos sig som körde honom till psykakuten i Ljungby. Han blev kvar i sex månader.
– Jag var så slut i hela kroppen, allt bara var mörkt, jag hade inget att se fram emot.

Torbjörn är övertygad om att hans sammanbrott har samband med upplevelserna under stormen Gudrun 2005. Han och föräldrarna var på väg hem när ett träd föll över bilen. Ingen blev mirakulöst nog skadad men de kunde inte ta sig hem.
– Allt kändes väldigt jobbigt och jag kände kanske en väldig press att ta hand om mina föräldrar, bilen som var sönder. Allt.
Kanske bearbetade Torbjörn inte sina stormupplevelser tillräckligt utan stoppade undan dem när vardagen var tillbaka. Han jobbade på som vanligt på Möckelns sågverk, hans arbetsplats sedan flera år. Fram till årsdagen av stormen när allt alltså kom tillbaka. I en blackout.

Vägen tillbaka har varit lång och svår och först nu börjar Torbjörn känna igen sig själv.
– I början kunde jag inte prata med någon och jag blev skygg för allt. Jag var också rädd att råka stöta på någon bekant för det var bara mina närmaste som kände till vad som hänt.
Efer sjukhustiden återvände Torbjörn Nilsson så småningom till jobbet på sågverket, först på deltid, men snart också på heltid.
– Det gick rätt bra, så jag ökade på och slet som en varg till slut. Det brukar jag göra när jag jobbar.

Men nu sade hans kropp ifrån med diskbråck och ryggskott. När företaget senare tvingades säga upp anställda var Torbjörn en av dem som förlorade jobbet. Det fanns inget samband mellan hans sjukdom och uppsägningen.
– Nej, jag har haft ett jättebra stöd både från arbetskamraterna och arbetsledningen.
Vägen tillbaka har gått smidigare med hjälp av Älmhults Fontänhus. Där har han träffat andra med liknande upplevelser, fått vänner och också mött sin nya flickvän. Torbjörn fick chansen att hitta tillbaka till arbetslivet med hjälp av Fontän­husets övergångsarbete som vaktmästare på Älmhults kommuhus.

För ett par veckor sedan började han så det ”riktiga” jobbet på Trähuset i Älmhult där han kör ut varor till kunder med lastbil.
– Jag känner mig positivt förändrad efter allt som hänt. Och stärkt. Allt har fallit på plats. Nu har jag allt, hus, jobb, båt, traktor och tjej.