Gubbar. I går förmiddag såldes det skinn på Stortorget i Växjö och det var nästan som i gamla tider; jägargubbar i grönt med skinn i knippor, sällskapsgubbar i grått och brunt som ville prata jakt och hundar, och uppköpargubbar med tjock portmonnä som lassade bilarnas bagageutrymmen fulla med räv, mård och en och annan mink och iller.

Men schackrandets tid är förbi – knalla torget runt och försöka få upp priset på sina välskjutna och snyggt tanade skinn är inte mycket lönt när uppköparna bara är två. Deras skara har krympt i takt med svensk pälsindustri, och i Sydsverige torde det knappast finnas fler kvar än de båda som kommit till Växjö, nestorn Rise Olsson från Hökön samt Anders Tengbom från Tranås, som efterträtt sin farbror Torsten Sehlstedt.

Kring sextio kronor betalades för en vacker räv, och det var fler jägare än en som önskade sig tillbaka till 70-talet när Mickel var mode och betingade priser uppåt fyra hundralappar.

För mårdskinnen fick jägarna i går 200 kronor, för mink bara några kronor och för iller knappast inget, eftersom den just nu är i det närmaste osäljbar.

– Så det är verkligen inte för förtjänsten man håller på. Det är för traditionen, för mer än bensinpengar blir det knappt, menade Dan Eriksson, jägare från Lenhovda, som åkt till Växjö med säsongens skinn och jaktkamraten Ove Magnusson från Åseda.

Vart går då de svenska viltskinnen?

–Till den som betalar bäst; Norge, Finland eller kanske Kina. Så småningom hamnar ändå alla skinn i Hongkong, för där kostar de minst att bereda. En tia per skinn ungefär. När det fortfarande kunde göras i Sverige kostade det 300, säger Anders Tengbom.

”Så det är verkligen inte för förtjänsten man håller på. Det är traditionen.”

Dan Eriksson, jägare