Från Borta med vinden till Fucking Åmål. Men nu är det slut. Ikväll gick ridån
ner för en 71-årig nöjesepok.

Lund. I september i fjol kom det tunga beskedet. Biografens ägare, SF Bio, var
inte villig att betala den nästan fördubblade årshyra som fastighetsägaren
Dysnomia Sverige krävde.

Sedan dess har personalen på Royal förberett sig på slutet. Även om det känts
overkligt att biografen faktiskt skulle stänga.

– Min pappa började arbeta här 1946. Själv har jag jobbat här sen slutet av
1970-talet. Den här bion har varit som ett andra hem för mig, säger Eva
Hellström.

Hon blir inte arbetslös, jobb på Filmstaden väntar på henne och några av de
sex personer som jobbar här. Men riktigt detsamma blir det aldrig.

– Jag har alltid gått hit med den största glädje. Kontakten med kunderna, att
jag har haft tid att prata med dem. Det tror jag inte man kan på de stora
ställena, säger hon.

– Just det är en stor sorg. Igår var det massor av människor som var ledsna
och förtvivlade. Och då blir man ju ledsen själv.

Jerry Axelsson, maskinist på Filmstaden, är här för att hjälpa till och
dokumentera biografen. Den ursprungliga 1930-tals byggnaden är i stort behov
av renovering, vattnet har läckt in och lämnat spår i såväl kontrollrum som
i stora salongen.

– Den här biografen liknar den bio jag växte upp med. Jag gillar att det är
högtidligt, att det ska vara lite elegant att gå på bio.

På Royal – som först hette Saga, sedan Cinema 1-2-3 och Sandrews 1-2-3 – har
alla de stora succérna visats. ”Gökboet” gick i nästan två och ett halvt år
under 1970-talet. Och då den första Harry Potter-filmen kom, visades den sex
gånger om dagen med start klockan 9.00 på morgonen.

Men mest glädje, det skapade ”Mamma Mia”.

– På alla dessa år tror jag inte någon film gjort publiken gladare. Jag hade
en kvinna som såg filmen sex gånger. ”Det kostade mig 600 kronor, men jag är
lika lycklig varje gång”, sa hon.

– De dansade ut från bion! Då var det roligt att jobba.

Ute i foajén börjar publiken strömma till. Eva Hellström får blommor från
några trogna besökare. En av dem, Jonas Schmidt, tar oss med på en snabb
guidning. Bland annat av biografens toaletter.

– Titta här! Kolmårdsmarmor. Skulle man köpa det här i dag skulle det kosta 3
000 kronor kvadratmetern!

Fortfarande finns ljuskronor, dörrar, armaturer och skyltar kvar från den
ursprungliga inredningen.

– Det här hade gått att återställa, utan särskilt mycket jobb. Den här
biografen har en helt tidlös atmosfär, säger Jonas Schmidt.

Utanför har maskinisten Peder Hammenskog monterat upp en särskild affisch i en
gatupratare: en dödsruna över Saga-Cinema-Sandrews-Royal. Hans företrädare
Bengt Falkenberg ansluter och veteranerna börjar snacka om gamla och ännu
äldre tiders filmtrassel.

– Det hände ju någon gång om året att filmen började kalva. Man kom upp till
maskinrummet och så låg fyra kilometer film i en hög på golvet. Det var bara
att be publiken gå hem. Så tog det åtta-tio timmar att rulla upp filmen,
säger Bengt Falkenskog.

Eva Hellström har köpt smörgåstårta att bjuda på, när gamla och nya
medarbetare möter upp och stöttar i sorgen.

Biografen som varit en del av hennes liv sedan barnsben finns snart inte mer.

– Jag kan inte riktigt fatta att biografen inte ska finnas mer, säger Eva
Hellström. Det känns helt overkligt.