På fredag stänger härbärget på Bangatan. Joakim, som blev hemlös när han
muckade från fängelset i slutet av januari, står utan bostad och behandling
på grund av en miss.

Joakim, nyss fyllda trettio, är missbrukare. Han lever ett liv som balanserar
på randen till avgrunden och är han hjärtligt trött.

– Jag orkar inte resa mig igen. Om jag börjar med heroin igen kommer jag att
dö, säger han drar händerna för pannan och över sin nyrakade skalle.

Han är desperat men har på något märkligt sätt tagit sig samman för att
berätta sin historia. Om hur förhoppningarna om ett nytt liv slogs sönder på
grund av en miss på Socialförvaltningen i Lund.

– Jag har ställt till det för mig många gånger. Men den här gången är det jag
inte själv som slagit undan mina egna ben. Jag vill fortsätta leva.

Han ber om ursäkt. Tårarna forsar ner för hans nakna ansikte. Joakim frågar
sig:

– Det är någon som gröper ur min livslust och jag undrar varför.

Vi går tillbaka till slutet av januari då Joakim, som vuxit upp i Lund, sitter
i fängelse. Han går på metadonbehandling och har en bostad som väntar på
honom.

Det är några dagar kvar till frihet och det ser ljust ut. Den här gången talar
det mesta för att Joakim ska komma på rätt köl. Där ute väntar en gravid
kvinna, kärleken och hoppet.

Mindre än två dygn före muck, kommer samtalet från personalen på Odlaren,
stödboendet i Lund där Joakim bodde innan han ryckte in.

– De ringer och säger: Du får inte tillgång till lägenheten förrän vi haft ett
nätverksmöte med dig och socialen. Så ser våra regler ut.

Joakims handläggare på socialförvaltningen Ulla Davenport är inte informerad
om mötet.

– De ber om ursäkt för misstaget och säger att jag får återkomma på måndag
eftermiddag – då ska mötet vara.

– Jag frågar personalen om de vet vilket dygn som är det mest kritiska när
missbrukare kommer ut från fängelset? Jo, det är första dygnet.

Halvnio på söndag morgon lämnar Joakim anstalten som varit hans hem i ett par
månader.

Kylan biter. Joakim har nyckeln till lägenheten där han inte får bo och där
hans prylar och kläder finns.

Han har 325 kronor i fickan och två platskassar med diverse personliga
dokument i nävarna. Men ingen mobiltelefon.

– Det spritter i hela kroppen när du går ut genom grindarna. Innerst inne vill
du ha ballonger och välkomstfest…

Det är ett och ett halvt dygn till planeringsmötet på måndag eftermiddag. En
blinkning för någon, en hel evighet för Joakim.

– Då har jag hunnit jobba upp paniken. Jag går till garaget under Malmborgs.
Men det fixar jag inte. Jag klarar inte att se människor ta heroin, piller
eller dricka.

Joakim, som åkt ut och från olika institutioner sedan tonåren, saknar ett
normalt nätverk av vänner, kollegor och familj.

– Jag tog ett återfall. Tablett. En benso, säger han.

– Jag står för det jag gör men nu får jag inte behålla metadonet. Jag har
ingen bostad. Jag har förlorat allt.

Ingen bostad. Ingen medicin. Tillbaka på ruta ett.

Första dygnet i frihet blev en dyrköpt erfarenhet.

– Jag har gjort hur många behandlingar som helst. Metadon är sista utvägen.
Drömmen är att hitta en annan vardag. Plugga till sjukgymnast eller få ett
jobb som jag trivs med. Jag kan inte bara stå och stampa med fötterna.