De senaste åren har Malmö blivit det självklara valet för Lundabor som vill gå
på konsert, klubb eller restaurang. Pulsådern stavas nattbuss 130.

Nationslivet i all ära, men för oss Lundabor som inte vill gå hem från klubben
redan klockan två när Smålands stänger, och som gärna festar med folk som
inte är studenter, är en lördagskväll i Malmö ett självklart val.

Eller egentligen är det ju inget val - det är ett måste.

– Malmö är enda alternativet om du vill ha en ordentlig utekväll, säger Nicole
Bianchi och Johanna Törnqvist som är mitt resesällskap för kvällen.

– Vill man dansa på en riktig klubb, dricka öl ur glas och hänga med folk som
inte är studenter, ja då är det bäst att söka sig utanför tullarna.

– Malmö är helt enkelt en mycket större stad med allt vad det innebär. Där
finns fler klubbar och barer att välja mellan, ställena har längre
öppettider och man träffar olika sorters människor. Lund kan vara väldigt
homogent i jämförelse.

Vi tre är inte de enda Lundaborna som söker sig till Malmös nöjes– och
kulturliv för en kväll, bara för att några timmar senare återvända hem med
samma buss som tog oss dit.

Enbart några kilometer härifrån ligger Möllans sunkhak, Sofielunds
svartklubbar och nattens falafelkungar och lockar med allt vad Lund inte
erbjuder. Att ta sig från Lund till Malmö är egentligen helt odramatiskt.
Det tar inte längre tid och kostar heller inte mer pengar än vad det gör att
ta sig mellan två stadsdelar i Stockholm.

Helgerna börjar därför i en gul busskur på Bankgatan. 130 är namnet på allas
läppar. Denna årets kallaste dag huttrar 15 frusna nattpendlare, festklädda
och med systemkassarna dinglande i händerna, i väntan på att 130:ans buss
ska svänga in på stationen.

Malmöbussen förvandlas ofta till en rullande förfest. Det är så man gör för
att slå hål på de 40 minuter det tar för bussen att köra från Bankgatan till
Malmö Värnhem. Men ikväll är stämningen ovanligt avslagen. Det är väl kylan
som gjort sitt till. Eller så är pengarna och orken redan slut inför jul.

Nicole BIanchi tittar ut genom fönstret. Lundaslätten svischar förbi, det är
alldeles kolsvart där ute.

– Det är klart, man blir ju inte särskilt pepp av att sitta här och glo, säger
Johanna Törnqvist. Men å andra sidan är det roligare än att stanna i Lund
över natten. Man vet ju vad som väntar.

– Visst känns det lite drygt att behöva betala 84 kronor för bussbiljetterna,
bara för att kunna åka till klubben säger Nicole Bianchi. Det blir lika
mycket som ett extra inträde och lämnar ett svart hål i studentkassan.

Men är man inget fan av nationslivet, är resan värd både pengarna och tiden.
Gemensamt för de nattliga pendlarna är att de vuxit ifrån glädjen i den
billiga ölen och det dåliga ljudet på Lunds nationer.

– Nationslivet är lite som ett mellanstadie–disco, fast för vuxna, säger
Nicole. Det är som om man spelar samma spotifylista om och om igen. Totalt
fantasilöst. Alkoholen är ofta viktigare än musiken.

– Ibland vill man bara fly nationerna och studentlivet, säger Johanna
Törnqvist. Vart ska man gå ut i Lund om man inte vill gå på nation?

Till ett ölhak som spelar gubbrock? Inte så hipp.

–Visst finns det bra nationsklubbar, och visst finns det ett par ställen som
är öppna även för icke–studenter, säger Nicole Bianchi. Mejeriet till
exempel.

– Men det är en lyx att kunna åka till Malmö ibland. Malmö är en mycket mer
levande stad, där bor vanliga människor med vanliga jobb, utbrister Johanna
Törnqvist.

Men det är långtifrån alla som tar sig iväg .

– Man drar sig lite för att lämna Lund, säger Marcus Karlsson som inte följde
med. Det är omständigt att åka till Malmö, det känns jobbigt.

– Jag tror man blir bekväm av att bo i Lund, att man förväntar sig att allt
ska finnas närheten, säger Nicole Bianchi.

Det som inte finns inom räckhåll för en promenad eller cykeltur framstår som
rena projektet.

– Det är lätt att bli kvar i den akademiska bubblan och glömma bort att det
finns ett liv utanför tullarna, säger Johanna Törnqvist. Här går man ut på
slentrian.

– Folk borde våga lämna Lund ibland, våga vidga sina vyer, haha!

Från 130:s busshållplats på Spångatan är avståndet till Malmös nöjescenter
kring Möllevångstorget minimalt. Här ligger klubbar som Inkonst, Babel,
Debaser, KB och inte minst Möllans oräkneliga ölcaféer och barer.

Till skillnad från nationslivet i Lund är alla välkomna. Om det finns plats
vill säga. På baren Tempo är det redan smockfullt. Det finns inte en
sittplats i den lilla lokalen, knappt en ståplats.

Som tur är finns fler alternativ – Malmö kryllar ju av mer eller mindre
lagliga men nattöppna lokaler.

Vi går till en hemmafest runt hörnet och sedan vidare till Babel. Där pågår
technofesten för fullt. Kvällens dj:s har flugits hit från Berlin. När
klubben stängt blir vi stoppade av en svarttaxi på gatan som frågar om vi
inte ska dra till en svartklubb.

Sånt händer aldrig i Lund, men alltid i Malmö. Kanske är detta Malmös
trumfkort nummer ett: att man inte behöver gå hem, att lite vad som helst
kan hända.

Bussen skumpar fram längs motorvägen. Lysrörslamporna i taket bländar mig
under färden – åh, detta vidriga ljus i natten!

Nattbussen till Lund är alltid smockfull. I gången står folk packade som
sillar, ser trötta ut och lite besvärade. 40 minuter är lång att stå upp tid
om man har druckit en halv bag in box och dansat sig genom natten!

Vi har haft tur som hittat tre sittplatser. Nicole Bianchi somnar snart mot
min arm. Jag lyssnar till några killar som sjunger en julsång, en sista
stund i rampljuset. För oss som inte lyckas somna under lysrörslamporna
känns 40 minuter som en oändligt lång tid. Det ska bli skönt att komma hem.

I Lund ligger Södra Esplanaden ligger tyst och lugn. Årets första snö faller.
Malmös liv och rörelse är långt borta. Inte en enda nattöppen
falafelrestaurang eller kiosk i sikte. Hela Lund sover. Det ska jag också
göra.