Lunds Indiensatsning avslöjar blinda flickar, tycker Ingrid Stigsdotter.

I samband med Lunds Konsthalls aktuella satsning på indisk modernism visar
biografen Kino just nu, helt gratis, en serie filmer av Satyajit Ray.
Visserligen i DVD-format, så den visuella kvalitén är inte optimal, men ändå
ett lovvärt initiativ. Idag är de flesta indiska filmer som visas på svenska
biografer färggranna historier med karakteristiska sång- och dansnummer.
Redan på femtiotalet, när Ray debuterade som regissör, dominerades den
indiska filmkulturen av denna tradition. På den tiden hade dock få européer
sett någon indisk populärfilm och Rays internationella framgångar gjorde att
han under ett antal år kom att (miss)representera sitt lands filmkultur i
internationella cineastkretsar på ett sätt som påminner om det likhetstecken
som uppstod mellan Ingmar Bergman och begreppet ’svensk film’.

Den mest sensationella delen av konsthallens indiska satsning är utställningen
av Nasreen Mohamedis teckningar. Mohamedis försummade livsverk förtjänar
utan tvekan en upplyst plats i konsthistorien och understryker behovet av
feministiska och postkoloniala perspektiv. Beröringspunkterna mellan hennes
konst och de andra två utställningar som visas på konsthallen är dock inte
självklara när man bortser från konstnärernas födelseland. Detsamma gäller
sambandet mellan den abstrakt orienterade bildkonsten och Rays spelfilmer.
Ray studerade visserligen på Nobelpristagaren Rabindranath Tagores
progressiva konstskola och var intresserad av grafisk formgivning men hans
filmer är mer besläktade med den italienska neorealismen än med
avantgardistisk bildkonst. Filmteamet bakom "Sången om den lilla vägen"
(Pater Panchali, 1955), den första filmen i Rays berömda Apu-trilogi, var
nybörjare och det var amatörskådespeleriet och de verkliga miljöerna i De
Sicas "Cykeltjuven" som övertygade Ray om att hans filmidé var genomförbar.
Paradoxalt nog speglar alltså även konsthallens tema kring indisk modernism
västvärldens blinda fläckar vad gäller konsthistoriens utveckling utanför
1900-talets självproklamerade kulturmetropoler – vi accepterar att allting
hänger ihop eftersom det är "indiskt".

Men om släktskapet mellan Mohamedis tyngdlösa blyertsabstraktioner och Rays
humanistiska filmrealism ter sig lite tveksam gör det förstås inte
innehållet i utställningen eller filmprogrammet mindre intressant. Att
kulturintresserade Lundabor får chansen att bekanta sig med den fram tills
nyligen bortglömda Mohamedi och Ray, som verkar på väg att falla i glömska i
en tid då filmkulturen blir alltmer inriktad på lättsam underhållning, är
något att glädja sig åt. På söndagens fullsatta visning av "Pater Panchali"
var publiken märkbart berörd av den lågmälda poesin i en av filmhistoriens
starkaste regidebuter. Missa inte chansen att se "Charulata" (1964) på
tisdag; berättelsen om en intelligent, understimulerad hemmafru som
förälskar sig i sin makes yngre kusin var Rays favorit bland de egna
filmerna.

Ingrid Stigsdotter

konst- och filmkritiker