De är kända för klädstilen, musiken och de starka känslorna. 150
ungdomar samlades på emoträff i Lund.

STADSPARKEN. Emo! Emo! Emo!

Det är Hjärupstjejen AAnna De Beer, 16 år, som har lagt ut inbjudan till
emoträffen på en community och hela 138 var föranmälda. Och det strömmade av
häftigt klädda ungdomar till fontänen mitt i parken på eftermiddagen.

– Det är kul att träffas. Det är social grej. Man träffas och leker lekar och
har roligt. Men jag är ingen emo, säger hon.

– Vi är alltifrån 13 till 30 år. Nä, förresten den äldsta är 36. Det krävs
inget speciellt för att vara emo. Det är syntare, punkare och rockare. Alla
slags människor.

Från Falkenberg har Marcus Fritiofsson, 23 år, kommit med några tjejkompisar.
Det tog bara två timmar med tåget, berättar han.

Håret är blått. Lysande och lätt tupperat.

– Jag har själv blandat ihop två färger. Jag är egentligen mellanblond och har
först blekt håret. Sedan har jag blandat ihop färgerna neonblå och Atlantic
Blue, säger han och förklarar att han inte ser sig själv som emo.

Det gör inte heller Rebecca Whitehead. Hon kommer ursprungligen från England
och bor i Eslöv. Hon visar upp sina vampyrtänder med ett illmarigt leende.

– Tänderna är häftiga, bara. Jag har bara satt upp dom med lite lim, säger
hon.

En bit bort står en flicka med vitt paraply och vippig rosa tyllkjol. Ögonen
är omsorgsfullt målade i svart. Hennes stil är inte heller renodlad emo.
Snarare en korsning mellan Sweet Lolita och Manga, tycker hon själv

– Mitt mål är att se ut som en porslinsdocka. De är både läskiga och gulliga.
Det tycker jag om, säger Linnea Tors, 14 år från Eslöv.