– Det som drivit mig har varit att få berätta sanningen, säger Ilona Enqvist i Växjö, som efter att i fjorton år ha berättat för högstadieelever i Växjö och övriga länet om sina fasansfulla upplevelser under Förintelsen nu drar sig tillbaka av hälsoskäl.

– Jag hoppas att lärarna fortsätter att visa min film och låta eleverna läsa mina texter, säger hon. Själv är hon för sjuk i den allvarliga lungsjukdomen KOL, som ger hosta och svår andnöd, för att orka genomföra några flera föreläsningar. En sådan kan, med frågestund och utvärdering ta upp till fyra timmar.

Ilona Enqvist föddes i Debrecen i Ungern och levde ett normalt ungersk familjeliv med syskon och kärleksfulla föräldrar fram till dess hon fyllt tio. När tyskarna gick in i Ungern slogs hela tillvaron i spillror.

– Vi tvangs bära gula stjärnor och transporterades till Bergen-Belsen. Där dog min mamma. Inte heller min bror överlevde.



Vad Ilona utsattes för under de fasansfulla åren fram till dess hon på hösten 1945 hittades i koncentrationslägret och, knappt vid liv, bars ut på bår till "de vita bussarna" för vidare transport till Sverige, har hon de senaste 14 åren berättat för koncentrerat lyssnande skaror av svenska 16-åringar - och även vuxna.

– Jag var tretton år, vägde 16 kilo och hade difteri, tbc, dysenteri och tyfus, berättar hon, och låter förstå att kampen för ett ensamt flyktingbarn inte tog slut bara för att man passerat Sveriges gräns.

Hur mår man av att gång på gång berätta om de fasor man fått utstå som barn på en plats som liknas vid helvetet på jorden?

– Jag är absolut fokuserad medan jag står och berättar, och anstränger mig hårt för att hålla en balans så jag inte bryter ihop. När jag såg TV-utsändningarna från Balkankriget och flyende kvinnor med barn vid handen och ingenstans att ta vägen, då mådde jag riktigt dåligt. Då kom alltihop tillbaka till mig. Dagen efter klarade jag inte att tala utan bröt ihop mitt i föreläsningen...

– Även under "normala" förhållanden får jag sådan hjärtklappning efter varje föreläsning att det tar mig hela nästa dag att komma tillbaka. Jag skulle aldrig kunna tala två dagar i sträck.



Två kortfilmer har gjorts om Ilona och hennes krigsupplevelser med utgångspunkt från hennes föreläsningar. Att den första utan hennes vetskap fick titeln "Min kamp" blev hon inte förtjust i. Film nummer två gillar hon bättre, också därför att den i någon mån behandlar hennes liv också före och efter koncentrationslägervistelsen och Röda Korsräddningen.

En inspelad föreläsning, som den äldsta av hennes två döttrar skrivit ut, har blivit en tryckt berättelse, "Fasornas värld", och den hoppas hon alla skolbarn skall läsa nu är hon själv inte orkar berätta längre.

Berätta för skolbarn var egentligen aldrig något Ilona Enqvist hade tänkt sig, med så blev det sedan en av döttrarna, som gick en folkhögskolekurs, skrivit en uppsats om sin mamma.

– I samma veva var filmen Schindler's list aktuell, och kursdeltagarna ville att jag skulle följa med och titta. Jag mådde fruktansvärt illa av det förljugna slutet, med en massa människor med resväskor som står på en grön äng. Detta presenterades som Sanningen! I verkligenheten var vi alla döende och orkade inte så mycket som att lyfta huvudet från betongen. Jag kunde inte hålla tyst, och då ville klassen att jag skulle berätta. Och det gjorde jag. Var jag nu fick orden ifrån, men de bara rann ur mig.

Och så har det fortsatt. Hur många gånger Ilona Enqvist framfört sin berättelse vet hon inte. Men hon har brev från 10 000 elever som lyssnat på henne. Breven håller nu på att arkiveras på Emigrantinstitutet och med det är hon nöjd. Hon befarade att breven skull försvinna med henne, nu när hon måste sätta punkt för sitt föreläsande.

– Men Gud. vad jag kommer att sakna det, säger hon.