Första spelningen bad kapellmästaren till Gud om en nästan folktom kyrka.
Men scenskräcken försvann snabbt för Frank Svensson.
Efter 20 år går Farfars kapell i pension.

Redan som tolvåring spelade Frank Svensson på missionshuset i Ljungby uppklädd i ny blazer och byxor. Då visste ingen att pojken med dragspelet skulle bli kapellmästare i Farfars kapell 45 år senare.
Namnet fick de av en pastor och nybliven farfar från Västergötland, men kapellet föddes på allvar i Torhamns kyrka. När dragspelarna kom dit en halvtimme innan spelningen var kyrkan halvfull. Nervöst knäppte Frank Svensson händerna och bad:
- Gode Gud, skicka inte hit mer folk.
Men bönen kom försent. Kyrkan blev fullsatt med publik och efter första andliga sången släppte scenskräcken för Farfars kapell. Sedan dess har den inte kommit tillbaka.
Inte ens när Sveriges television spelade in två gudstjänster där kapellet spelade blev bandmedlemmarna nervösa.
- Nu älskar jag när det är mycket med folk, säger Frank Svensson.
Farfars kapell har sjungit sina andliga sånger i 20 år nu. Högst upp på setlistan ligger fortfarande Pärleporten, Han är min sång och min glädje samt Barnatro. Spelar kapellet inte dem blir det klagomål på kyrktrappan från publiken.
På lördag spelar kapellet på Torhamns marknad. Bandet med medlemmar mellan 70 och 84 år har dock valt att gå i pension i år. Den sista spelningen blir en julkonsert i Wachtmeisters galleria i Karlskrona i december.
- Allt har sin tid, även Farfars kapell, säger Frank Svensson.