Ibrahim Kakahama är imamens son som blivit en ateistisk socialist med fotboll
som sitt största intresse.

LUND. Ibrahim Kakahama är imamens son som blivit en ateistisk socialist med
fotboll som sitt största intresse.

Idag är han lugn och mild och har som en av Lunds två modersmålslärare i
kurdiska precis landat i vardagsrumssoffan efter att ha flackat runt på fem
olika skolor: Vallkärraskolan, Lerbäcksskolan, Fågelskolan, Gunnesboskolan
och förskolan Saltkråkan.

– Men du skulle ha sett mig igår när Barça spelade. Min fru skällde på mig.
Jag slog på mitt huvud och var så arg att jag inte kunde sitta still.

– Vi förlorade och nu är vi borta från spanska cupen!

När det kommer till fotboll är han en man med temperament. Därför har det bara
blivit en match live för honom i Sverige, en MFF-match.

– Det är svårt, jag kan inte hålla inne med mina känslor.

Födelsedagar har Ibrahim Kakahama aldrig firat, och gör det inte i år heller.
Men datumet 22 januari är viktigt ändå, det är dagen när den första kurdiska
republiken bildades i iranska Kurdistan 1946, och kampen mot
diskrimineringen av folkgruppen har präglat hans liv.

– Fram till den dag jag dör kommer jag att drömma om ett självständigt
Kurdistan.

Vid tio års ålder blev Ibrahim Kakahama och hans kamrater utsatta för ett
sadistiskt skrämselattentat av en skjutande militär på stridsvagn. Ibrahim
Kakahama sprang för sitt liv och skräcken för stridsvagnar sitter i än. När
han var tolv år blev han torterad till medvetslöshet efter att ha hjälpt sin
familj att smuggla in lite te. När han var sjutton överlevde han
Napalmbombning vid sitt hem.

– Det har varit ett uselt liv!

Händelserna fick honom att engagera sig mot Saddam Hussein och 1986, två år
innan det stora folkmordet på kurder, flydde familjen från Irak till Iran.
Där sattes Ibrahim Kakahama, hans fru, och deras två barn, tre och sex år
gamla, i fängelse. "Jag tycker inte om den här platsen, jag vill
att vi åker hem", sa treåringen då till sina maktlösa föräldrar.
De lyckades senare ta sig till Cypern men det var först i Sverige som
Ibrahim Kakahama och hans fru kunde börja sova lugnt på nätterna, utan
rädsla för att någon skulle knacka på för att hämta dem.

Som nykomling i Lund närde Ibrahim Kakahama drömmar om att kunna läsa på
universitetet, vilket var ekonomiskt omöjligt. Han och hans fru tog istället
alla tänkbara jobb: som städare, tidningsbud, samhällsinformatör,
vaktmästare. Ibrahim Kakahama försökte också få jobb på bank, i hemstaden
Sulemani hade han och hans fru varit välbetalda banktjänstemän.
Arbetsförmedlingen erbjöd sig att betala några månaders praktik om han kunde
hitta en bank som ville ta emot honom.

– Jag knackade på varenda bank, men nej.

Han tror att det fanns en misstänksamhet, kanske diskriminering, som gjorde
att han aldrig gavs chansen. Däremot gick det bra för honom och hans fru att
städa på banker, då betroddes de med koder och allting, och vandrade fritt
omkring i lokaler vars rutiner de var välbekanta med från sina bankår.

Ibrahim Kakahama skrattar åt hur snurrigt det kan vara.

Men han trivs med sitt arbete som modersmålslärare.

– Jag tycker mycket om att arbeta med barn. Men jag börjar bli trött, jag vill
gå i pension. Jag kommer nog inte att leva lika länge som svenskar på grund
av det liv jag levt. Och så har jag diabetes.

– Jag hoppas få tid att skriva mina memoarer. Jag har bra minne, men att
skriva kräver koncentration och tid, annars fungerar inte hjärnan och
tankarna bryts och man måste börja om på nytt.

Vad det gäller framtiden är annars barnens väl och ve viktigast.

– Familjen har varit mitt ljus: min fru och mina tre barn. Jag hoppas att
barnen kommer att klara sig bättre än vi. Barnen är vårt kapital.