Det hbtq-aktivistnätverket Hardqueer i Malmö och Lund drömmer om är inget
mindre än en annan, friare värld.

LUND.

Vad säger ni om ockupationen förra helgen? Den blev inte så långvarig.

Therese Johnson: Jag tycker det var långt! Åtta timmar!

Lina Lund: Vi trodde att vi skulle få stanna längre. Att de skulle låta oss
vara kvar över helgen, åtminstone. Att de skulle börja med att skicka fram
någon dialogpolis.

Lina Lund: Jag tyckte ändå vi fick tid att skapa något. Men vi hade gärna
velat visa upp vad vi gjort för fler, grannarna till exempel.

Mona Camara: Det var synd att folk inte fick se bilder inifrån. Vi hade olika
rum med olika teman. Vi bakade bullar och lagade mat.

Vad ville ni uppnå med er husockupation?

Alexander Chamberland: Att ockupera ett hus är en politisk handling, en aktion
som vill visa något. I vårt fall ville vi skapa en queer frizon i Lund.

Mona Camara: En ockupation ställer den privata rätten att äga, att låta ett
hus stå tomt i flera år, mot rätten till en bostad. Och den visar ju på vems
sida samhället sätter in resurser för att försvara.

Lina Lund: I Sverige finns en stark tilltro till att staten eller samhället i
stort ska lösa bostadslösheten. Men det fungerar ju inte som det borde. Då
tycker jag det är rätt att ta saken i egna, queera händer.

Vad har ni gjort för andra aktioner?

Mona Camara: Vi har faktiskt gjort en ockupation innan – fast då av en
bokhylla! Vi gjorde en aktion, ”Fallosofin”, då vi protesterade mot att man
inom filosofin fortfarande läser massa gubbar, som egentligen har de mest
märkliga åsikter om kvinnor. Vi bytte ut några av böckerna på Filosofiska
institutionens bibliotek mot andra, som vi tyckte mer nödvändiga. Plus att
vi bytte kön och identitet på statyerna på Universitetsplatsen.

Lina Lund: Mycket av det vi gör pågår ute på gator och torg.

Therese Johnson: Det offentliga rummet finns med i nästan allt vi gör.

Alexander Chamberland: ”Ta natten tillbaka”, var en aktion, ”Ta stranden
tillbaka” en annan. Båda handlade om att man ska få vara vem man vill, när
man vill utan att riskera att trakasseras.

Mona Camara: Det är viktigt med vardagsaktivism, att agera när man ser att det
behövs. Är jag ute på en klubb kan jag lika gärna testa att klä av mig, så
får man se när jag bli utslängd. Jag gjorde det en gång i somras – på en
klubb för hbtq-personer dessutom. Och blev utslängd!

Varför ska man behöva få bada med bara bröst? För en utomstående kan det
framstå som att ni söker provokation för provokationens skull.

Alexander Chamberland: Man måste se helheten! I vårt fall att man ska ha rätt
till sin kropp. Man ska få se ut som man vill, utan att behöva bli
objektifierad. Varför ska män få ha bara bröst, men inte kvinnor?

Lina Lund: Så där har man alltid försökt ta ner aktivister. ”Ni ägnar er inte
åt rätt frågor, inte på rätt sätt, finns annat som är mycket viktigare”.

Vad vill Hardqueer uppnå?

Lina Lund: Vi vill få förändra samhället! Vi vill få bort hela tänket med
hetero–homo. Bryta ner hela det systemet. Kön ska inte spela någon roll!

Alexander Chamberland: Det har funnits en uppdelning länge mellan dem som
studerar genus akademiskt och dem som vill bedriva aktivism på andra sätt. I
Hardqueer skulle vi vilja överbrygga avståndet. Det finns sätt att göra
genusteorier tillgängliga och begripliga för alla. Fallosofiaktionen var ett
sätt, en aktion riktad mot filosofins historia.

Det kan vara svårt att få grepp om vad Hardqueer är – liksom många andra
moderna, platta organisationer.

Therese Johnson: Vi vill inte ha en hierarkisk organisation. Vi vill inte ha
en talesperson eller ett program. Men det betyder ju inte att vi är
oorganiserade! Jag tror sådana nya sätt att organisera förvirrar till
exempel medierna. Det går inte att placera oss i ett visst fack.

Therese Johnson: Sociala medier har varit vår räddning, kan man nog säga. De
har gjort det lätt att organisera sig, lätt att planera aktioner. Det behövs
inget godkännande från någon annan.

Alexander Chamberland: Jag ser internet som ett stort demokratiskt,
anarkistiskt framsteg. Vi kan organisera oss utan traditionella medier, utan
partier.

Ni talar om ”heteronormen”, hur stark vår uppfattning om vad könen ska vara,
är. Ändå har stora förändringar skett de senaste tjugo åren – inte minst i
synen på homosexuella.

Lina Lund: Jag skulle säga att homofobin har minskat, men att heteronormen
fortfarande är oerhört stark. Och den förstärks genom medier, reklam, film
... på massor av sätt.

Hur ser ni framtiden för Hardqueer?

Mona Camara: Jag tänker att vi inte ska vara något statiskt. Vi ska vara mer
av ett tänk, ett sätt att vara medveten och sprida en idé.

Alexander Chamberland: Jag vill blanda ilskan, en arg kamp, med glädjen. Man
ska kunna dansa till takten av revolutionen! Jag skulle också vilja se en
intersektionell samverkan, där olika förtryckta grupper hjälper varandra.
För mig hänger normkritik och en kritik av samhällets ekonomiska system
samman.

Therese Johnson: Jag tänker mig Hardqueer som en anslagstavla, en plats där
man kan sätta upp idéer. Från den ska de kunna sprida sig och bli större.

Alexander Chamberland: Det är också viktigt att ifrågasätta – göra tvärtom mot
normen. För sådana finns också inom vänstern, som att man ska vara
svartklädd och arg och lika tuff som polisen. Som när polisen kom till huset
på Botulfsgatan och vi stack ut en plåt med nybakade bullar till dem. Det är
ett sätt att ifrågasätta deras machoattityd. Humor är ett väldigt starkt
vapen!