När det spöregnar blir barnen oroliga på förskolan Solen. Smattret från regnet
påminner dem om granatbeskjutningar.

När det regnar kraftigt blir barnen oroliga. Ingen vågar sova middag. Smattret
från regnet påminner dem om granatbeskjutningar. Men de är här nu. I
Lund – i trygghet.

Det är molnfritt och höstljumt när vi hälsar på barnen på flyktingförskolan
Solen.

Det är alldeles tyst i lokalerna, klockan är ett och de 18 barnen sover
fortfarande middag. Men strax vaknar några barn, de väsnas, fler vaknar och
så är leken i full igång.

På avdelningen Nyckelpigan kör pojkarna med vagnar och lok på tågbanan,
flickorna leker att de lagar middag, de vispar och kokar och dukar.

På den andra avdelningen, Grodan, trär både pojkar och flickor pärlor.

Just nu är alla barnen på förskolan från Irak, men de är från olika etniska
och religiösa grupper.

Irakierna är den stora gruppen flyktingar som kommer till Lund - och Sverige -
just nu. Men bara så sent som för ett år sedan såg det annorlunda ut. Barnen
på flyktingförskolan Solen kom då från sex olika länder och talade fem olika
språk.

2007 kom de från elva olika länder och talade tio olika språk.

– Det är förstås enklare för oss nu när alla är från Irak och talar arabiska.
Vi har förskollärare som kan språket och behöver knappt ens ta in tolkar,
säger Solens föreståndare Agneta Rössling.

För ett par år sedan var flera av barn från till exempel Tjetjenien,
Azerbadzjan eller små regioner i Georgien. Det fanns inte tolkar att tillgå.

– Men barnen lär sig efterhand svenska. Hur snabbt är individuellt. Ofta
spelar det in hur mycket de har att bearbeta först.

För att göra sig förstådda arbetar personalen mycket med kroppsspråk och med
bilder som visar vad de menar.

– Och så pratar vi väldigt långsamt och tydligt, ungefär som när man pratar
till hörselskadade. Det är väl det som är den stora skillnaden jämfört med
en vanlig förskola, säger förskollärare Eivor Persson.

– Vi arbetar också mer med hela familjen. Det händer att vi hjälper
föräldrarna med praktiska saker som att fylla i skrivelser. Men det är
viktigaste är att de känner sig trygga med att lämna barnen här, många har
aldrig lämnat barnen ifrån sig tidigare.

En annan skillnad mot en vanlig förskola är att Solen aldrig gör några
utflykter. Barnen behöver inte mer stimulans än att leka, vara med
personalen och få känna sig trygga.

Att skapa trygghet är viktigast. Många barn har hemska upplevelser bakom sig.
Ibland har de levt länge på flykt och glömt, eller aldrig lärt sig, hur man
gör när man leker.

– Första tiden hos oss är de oftast direkt på alla leksaker. De är
entusiastiska och på gott humör. Sedan är det vanligt med bakslag, de blir
utåtagerande och då gäller det att fånga in dem och skapa lugn, säger Agneta
Rössling.

En del är så oroliga att de vägrar sova. De kämpar men kan inte stå emot, till
slut somnar de alltid i alla fall men de gråter och skakar samtidigt.

– De barnen sitter vi med i famnen. Vi håller om dem, genom hela middagsvilan.

– Jag minns att barnen som kom från Basra, det är ett par år sedan, var
särskilt stressade och hade problem med sömnen. De hade varit med om hemska
saker.

Fyraåriga Mirna Khorsheed och tvååriga Jannah Atta sätter sig ännu yrvakna
efter middagsvilan och ritar. De tröttnar snart och leker kök i stället.

Jannah bjuder nallen på kaffe och Sydsvenskan på glass.

Barnens föräldrar har beviljats uppehållstillstånd. Det är en förutsättning
för att barnen ska få plats en på Solen.

Under tiden barnen är här läser föräldrarna svenska och söker arbete.

– Vi upplever att det vi gör är betydelsefullt, säger Eivor Persson. Vi bidrar
till att barnen känner sig tryggare, och i lugn och ro kan bekanta sig med
Sverige. Efter en tid går de vidare till en vanlig förskola.