Den 22 meter höga kojan LN Tower som gjorde honom till rikskändis står nu på stabil grund, även juridiskt. Det har Linus Nilsson papper på.
Än i dag känns den enorma uppståndelsen en smula overklig, men han tar den med ro och bygger vidare.

Ett medelålders par står och beundrar LN Tower när BLT svänger in på den nilssonska gårdsplanen i Sölve. Den 21-åriga byggherren, klädd i nötta snickarbyxor, är van vid främlingar vid sitt hem och byter några ord med dem.
– Det kommer förbi lite folk ibland och tittar. Ibland kör de rakt in och parkerar här på gården, förklarar Linus Nilsson när vi slagit oss ner vid familjens köksbord.
De flesta torde vid det här laget vara välbekanta med historien om honom och hans makalösa skapelse. Våning för våning snickrade han sig mot himlen. Så småningom började hans föräldrar protestera, men han fortsatte i smyg. När han hade föräldrafritt hemma passade han på och tornet blev allt högre. Först när han nått trädtopparna, 22 meter upp i luften, la han ifrån sig hammaren.
– De flesta snickrar när de är små, jag fortsatte. Det är mitt stora intresse.
Där kunde sagan om LN Tower ha tagit slut. Trots sin storlek var kojan väl dold av den omgivande lövskogen och endast familjens nära vänner kände till dess existens. Sölvesborg är emellertid en liten stad och i längden är det svårt att bevara hemligheter, inte minst om de är 22 meter höga. När BLT hörde av sig kände Linus Nilsson därför att han lika gärna kunde öppna torndörrarna på vid gavel. Inte ens i sin vildaste fantasi kunde han drömma om vad som komma skulle.
– Jag trodde inte att det skulle få så mycket uppmärksamhet, erkänner han.
De påföljande dagarna blev hektiska. Tv-kanaler, vecko-, kvälls- och dagstidningar från hela landet vallfärdade till Sölvesborg för att göra egna reportage. När han efter ett par veckor återvände till militärtjänstgöringen på amfibieregementet i Stockholm trodde han att allt skulle lugna ner sig, men han hade bara upplevt början.
Precis som han befarat blev kojan ett bygglovsärende. Han var stolt över sin skapelse och hade inget emot uppmärksamheten. Nu riskerade han att tvingas riva den. För första gången ifrågasatte han sitt beslut att låta den bli offentlig.
– Det fanns med i tankarna att det fanns en risk, men jag hoppades att ingen skulle anmäla den. När det var tveksamt om jag skulle få ha kvar den ångrade jag mig lite, säger han.
Efter en utdragen process gav byggnadsnämnden slutligen sin välsignelse. Det innebar en lättnad, men även en besvikelse. Bygglovet är tidsbegränsat och ska omprövas om fem år. Av brandsäkerhetsskäl får han dessutom inte släppa någon över tröskeln. Innan bygglovet utfärdades hann flera storögda dagisbarn besöka den, men nu är det slut med det. Att gå räddningstjänsten till mötes och bygga nödutgångar med brandtrappa är inte aktuellt.
För en tid sedan muckade han och nu ägnar han sig åt ingenjörsstudier i Lund. Målet är ett jobb inom byggbranschen, men han vet ännu inte med vad. Han tror aldrig att han kommer att sluta bygga, men han kan tänka sig att ha det som hobby. Han håller på med den sista finputsningen av den villa som han och hans pappa byggt åt farföräldrarna. Vad som sedan väntar är alltjämt en öppen fråga.
– Något nytt projekt blir det väl, men vad vet jag inte.