Det kom några millimeter snö i veckan. Kanske hade vi ett par minusgrader
också. Annat var det förr. Då hade vi vinter i Skåne. Jag tänker på den
stora, kalla, fruktansvärda, ärkevintern 1979.

Annat var det förr. Då hade vi vinter i Skåne. Nu har vi "vinter". Jag tänker
då framför allt på den stora, kalla, fruktansvärda, ärkevintern 1979.

Att skrävla, skrodera, bre ut mig samt docera förnöjsamt kring den Stora
Skånska Vintern 1979 bereder mig stort nöje. Att jag var med. Hur mycket snö
det var. Hur futtiga alla andra vintrar ter sig i jämförelse.

Jag tänder en brasa, blandar en mugg Ohoj, tänder sjöskumspipan och låter
barnen skockas vid mina fötter. Och så trollbinder jag dem med historier om
den Stora Skånska Vintern 1979.

Så här 31 år efteråt gör den Stora Skånska Vintern 1979 helt enkelt mig
fortfarande mycket belåten.

Därmed inte sagt att jag egentligen minns så mycket av denna milstople i
Skånes historia. Jag var trots allt bara sju år gammal då.

Och jag är faktiskt inte heller helt säker på att mina otydliga minnesbilder
av enorma snödrivor och skidfärder och inställda skoldagar verkligen härrör
från 1979. De kan komma från något annat år.

Men, men. I takt med att minnet av de mytiskt smällkalla krigsvintrarna
1941-1942 bleknar, menar jag att vi som fortfarande minns Den Stora Skånska
Vintern 1979 måste våga kliva fram, tala ur skägget och ta vårt ansvar. Skit
samma om det är våra egna eller några lånade minnen vi refererar. Skrävla på
bara.

Det kunde till och med vara på tiden att låta högtidlighållandet av minnet av
Den Stora Skånska Vintern 1979 få lite fastare former. Bilda ett sällskap
kanske?

Sällskapet för Oproportionerligt Skrävlande och Underblåsande av Legenden om
den Stora Skånska Vintern 1979.

Men nu rusar jag händelserna i förväg. En del av er läsare var ju inte med
under den Stora Skånska Vintern, slår det mig. Stackare! Nå, jag ska försöka
förklara. Även om det förstås är i stort sett hopplöst att uttrycka i ord.

Eländet började egentligen redan kring nyår med snö, kyla och storm. Men
riktigt illa blev det inte förrän den 13-18 februari, då Skåne drabbades av
Sveriges värsta snöstorm någonsin (jo, det är sant).

Tusentals bilar snöade in på autostradan. Deras middagar kallnade oätna vid
eftersom de inte kunde messa hem och berätta att snöat in. Ingen kunde
uppdatera sin twitterstatus. Och det var jättekallt i bilarna eftersom AC
inte fanns.

Hela hus begravdes i snömassorna. Man fick gräva tunnlar metervis neråt i snön
för att komma till taket. Bandvagnar och Mad Max-gäng i termobyxor
patrullerade gatorna. Vi stoppade halm i kängorna och högg upp
spånskivemöblerna för att elda med. Så var det.

Enda nackdelen med att sitta och mysminnas 1979 är att det får mig att känna
mig minst 86 år gammal.

Men det kan jag ta. För den som upplevde den Stora Skånska Ni-Vet-Vilken 1979
känns inget riktigt svårt eller farligt längre.